Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Hon ska stödja institutionens utveckling

Nyhet: 2019-01-14

Marie Emanuelsson. Foto: Karin Allander

Marie Emanuelsson inledde sin akademiska karriär med att stycka älgar. Knappt tre decennier senare har hon landat på institutionen för medicin, där hennes roll är att stötta institutionsledningen. Här berättar hon hur resan gick till, vad tjänsten som ledningsstöd går ut på och hur man disputerar med hjälp av torvproppar.

Kortfattat kan man säga att Marie Emanuelssons tjänst går ut på att se till att institutionsledningen gör det de ska, på rätt sätt och i rätt tid. Till exempel ska hon se till att de kan behandla inkommande ärenden så väl som möjligt med fakta, kunskap och synpunkter från andra.

Inkommande ärenden kan handla om allt från remisser, nomineringar och att föreslå sakkunniga till läraranställningar, till intyg som ska skrivas på. Ärendena kommer både från den gemensamma förvaltningen och fakultetskansliet, men också från forskare och chefer på avdelningarna.

– Jag ansvarar också för praktiska saker som att boka möten och föra mötesanteckningar. Dessutom ska jag stödja dem i arbetet med att driva egna frågor och att utveckla institutionens organisation. Så det är både högt och lågt, säger Marie Emanuelsson.

Hon är anställd som forskningsrådgivare, men än så länge är hennes fokus ledningsstöd. Hon arbetar inte med det strategiska sakinnehållet i sig, utan hjälper snarare till att se över processer för att kunna arbeta mer strategiskt.

En tjänst hon inte kunde motstå

Att göra karriär inom universitetets administration skulle för många innebära att börja på en institution eller fakultet och sedan gå vidare till gemensamma förvaltningen. Marie Emanuelsson har gjort tvärtom. År 2010 började hon som forskningsrådgivare på Forsknings- och innovationskontoret, med uppgiften att samordna nationell forskningsfinansiering och stödja vice rektor i forskningsfrågor.

Tre år senare gick hon vidare till Naturvetenskapliga fakulteten, där hon först arbetade med forskningsfrågor och forskningsinfrastruktur, därefter med lärarrekryteringar. I september 2018 började hon på institutionen för medicin. Hon är enligt egen utsago ingen förvaltare, utan tycker om att utveckla och att utvecklas.

– När den här tjänsten dök upp kunde jag inte motstå den. På institution fångar man hela verksamheten på ett sätt som man inte gör någon annanstans på universitet. Det blir en helt annan intensitet i frågorna, eftersom man ligger så nära en daglig verksamhet. De ärenden man förbereder under flera veckor på fakultet kan behöva hanteras inom några dagar här, säger hon.

Den nya ledningen beskriver hon som exekutiv och handlingskraftig. De kompletterar varandra och tar tag i saker, tycker hon. Men hur var det nu med älgstyckningen? Låt oss ta det från början.

Gjorde praktik i Hälsingland

Marie Emanuelsson växte upp på en gård utanför Tibro. Både jordbruk och skogsbruk fanns inom familjen, men själv hade hon svårt att välja om hon skulle blir naturvetare eller samhällsvetare.

– Jag tyckte mycket om historia och funderade ett tag på att bli arkeolog. Tillslut valde jag att gå jägmästarprogrammet på Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå, som är en femårig utbildning motsvarande civilingenjör med inriktning på skog, säger hon.

Året var 1989 och utbildningen inleddes med nio veckors praktik. Tanken var att studenterna snabbt skulle få en inblick i hur det kan vara att arbeta på en skogsförvaltning.

– De som kom till ett litet företag var ute och högg och röjde och planterade. Jag hamnade på ett stort skogsbolag, Stora Skog, där allt sköttes storskaligt. Antingen hade de maskiner som gick dygnet, eller så stämplade vi för slutavverkning. Då märker man upp vilka träd som ska avverkas, säger hon.

Företaget hade också stora företagsjakter på sina marker och någon behövde ta hand om älgarna efteråt. Denna någon blev Marie Emanuelsson och följaktligen ägnade hon praktiken åt att mäta och märka upp träd, och att flå och stycka älgar tillsammans med en gammal gubbe.

– Jag är inte så blödig när det gäller sådant. Hemma hände det att det hängde en slaktad gris i traktorn som skulle tappas på blod. Däremot var det fruktansvärt kallt. Gubben hade hembakt tunnbröd och eldade kanna till kokkaffe när vi var ute, minns hon.

Disputerade inom skogshistoria

Under tredje året på jägmästarutbildningen läste hon vegetationshistoria. Det räckte med en föreläsning, sedan var hon fast i ämnet. 2001 disputerade hon på historisk markanvändning i Värmland, Dalarna, Hälsingland och Härjedalen.

– Jag var med i ett stort projekt kopplat till Riksbankens Jubileumsfond, där vi tittade på markanvändningen med skogsbete, myrslåtter, småskaliga odlingar kring fäbodar och även svedjebruk. Vi samarbetade mycket med arkeologer. Bland annat undersökte vi när man började med fäboddrift. Då trodde man att den växte fram under medeltiden, men vi såg att det fanns en påverkan på vegetationen mycket tidigare, säger hon.

Hur kommer då torvpropparna in i bilden? Vegetationshistorian undersöktes med hjälp av pollenanalys, där långa bitar av torv tas upp ur marken och sedan dateras med kol14-metoden. Marie Emanuelsson trivdes bra under sin doktorandtid, framför allt eftersom hon var en så tydlig del av ett sammanhang.

– Jag fick känslan att det aldrig kommer att vara lika bra igen. Jag såg hur andra jobbade utan det sammanhanget, som man gör när man kommer in som postdok eller håller på att meritera sig för en docentur eller ett lektorat. Det verkade inte lika lockande, så jag bestämde mig ganska tidigt för att inte gå vidare som forskare, säger hon.

Kan alltid lära sig något nytt

Istället tillbringade Marie Emanuelsson sju år på olika myndigheter i Stockholm, bland annat Naturvårdsverket och Formas, där hon arbetade med forskningsfrågor och forskningsfinansiering. Hon tror att det är nyttigt att ha arbetat hos externa finansiärer som universitetsanställd, men saknar inte Stockholm.

– Jag bodde 500 meter från Globen. När jag gick från jobbet på sommarkvällarna hörde jag Hammarbyklacken sjunga på Söderstadion. Jag såg kanske tio träd på väg till och från jobbet.

Numera bor hon i Billdal tillsammans med maken och två katter. Hon har en prunkande trädgård där stenläggningar och stora trädäck lyser med sin frånvaro.

– Jag gillar det gröna, så det får växa lite som det vill inom rimliga gränser, säger hon.

Marie Emanuelsson gillar universitetets komplexa organisation med dess kollegiala struktur, linjeorganisation och många olika aktörer och samarbetspartners.

– Det är roligt och utmanande och ibland lite frustrerande. Alla ingår i många olika sammanhang och de måste man ta hänsyn till. Jag tycker mer och mer om Göteborgs universitet som organisation. Den är så stor att man kan flytta runt och hela tiden lära sig nya saker. Dessutom arbetar vi bland det viktigaste som finns i samhället, att producera och förmedla kunskap, säger hon.

Text och foto: Karin Allander

Kort om Marie Emanuelsson

Yrke: Forskningsrådgivare
Familj: Gift
Bor: Billdal
Utbildning: Jägmästarexamen, Skoglig doktor
Intressen: Trädgårdsarbete
Favoritplats i Göteborg: Botaniska trädgården och Berzelii Choklad
Bästa resmål: Tycker inte om att resa, men skulle inte vilja vara utan upplevelsen att se stjärnhimlen från Sinaiberget i Egypten.

Marie Emanuelssons karriärresa

2001: Disputerar vid Sveriges lantbruksuniversitet
2002: Utredare, Riksantikvarieämbetet
2003–2008: Forskningssekreterare, Naturvårdsverket
2008–2010: Forskningssekreterare, Formas
2010–2013: Forskningsrådgivare, Forsknings- och innovationskontoret, Göteborgs universitet
2013–2018: Forskningsrådgivare/Fakultetssekreterare, Naturvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet
2018–: Forskningsrådgivare, Institutionen för medicin, Göteborgs universitet

AV:

Sidansvarig: kommunikation@medicine.gu.se|Sidan uppdaterades: 2018-11-07
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?